Oliver Hirschbiegel - Undergången. Hitler och tredje rikets fall.

Bruno Ganz som Hitler

Det dröjde innan jag tog mig samman för att se Der Untergang, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern under Berlins stadshus. Jag hade alla möjliga bra skäl: som att jag redan är upplyst om Hitlers vansinne. Att jag som är samtida med denna världshistoriska skam inte tillhör målgruppen för filmen. Att jag inte står ut med fler känslostormar kring förintelsen och kriget än de som redan finns inplanterade permanent i mitt sinne.

Några milstolpar har jag passerat på min upplysningsresa kring fenomenet Hitler och nazismen. Med Hirschbiegels ”Der Untergang” har ännu en sträcka avverkats: Den handlar för mig framför allt om hur människan Hitler kunde te sig på nära håll. Filmen bygger på den självbiografi som Hitlers unga sekreterare, Traudl Junge skrivit om åren 1942-45 då hon var den som i de flesta lägen obehindrat kunde finnas i hans omedelbara närhet.

Filmen börjar med att en rad unga kvinnor av beväpnade män mitt i natten dirigeras genom något som påminner om en skog och in i en källarliknande byggnad. Bilderna och stämningen fick mig att tro att i nästa ögonblick skulle något slags övergrepp ske. Filmschablonen förutsäger det och den historiska epoken leder också omedelbart tanken till ohyggligheter. Och på ett plan är det just ett övergrepp som håller på att ske. Förförelsen av en ung, ambitiös kvinna, som blir utvald att göra Hitlers destruktion av det som var kvar av tredje riket möjlig. Hennes roll var blygsam, men som alla vet är en sekreterare en oumbärlig kugge. Hon blev Hitlers lojala medarbetare på ett ungdomligt naivt emotionellt överhettat sätt. Hon ber inte i efterhand om ursäkt för det, utan tar sitt ansvar för att ha varit oförlåtligt troskyldig. ”jag kunde ha tagit reda på vad som egentligen skedde”, säger hon som slutreplik i filmen, nu 85 år gammal. Hon har skrivit sina memoarer för att i någon liten mån försöka bidra till att göra Hitlers makt begriplig på det personliga planet.

Nå, men vad tillför oss denna närbild av Hitler?

Bruno Ganz, Europas bäste manliga skådespelare av idag från filmer som ”Kniven i vattnet”, ”Änglar över Berlin” och ”Evigheten och en dag”, gör människan Hitler omöjlig att bortse ifrån. Att göra ett undantag för måttlöst onda galningar med obegränsad makt, är vad vi önskar vore möjligt. Ingenting vore mer trösterikt än att kunna påstå att Hitler, Stalin och Mao är omänniskor. Vi vill att de på intet sätt skulle likna oss. En skådespelare som Bruno Ganz påstår med sin konst att där finns ingen utväg: Se människan! Den människa som drivs av hat blir destruktiv, har han dessutom lyckats tillskansa sig makt blir han förödande farlig.

En liten scen straxt innan Hitler tar livet av Eva Braun och sig själv är andlös: Av någon anledning ville Adolf vigas vid Eva innan det var slut. Det är i all sin narcissism ett utslag av en så hejdlös självupptagenhet och hänsynslöshet att man tappar andan: Eva hade nog föredragit ett bröllop vid ett något tidigare tillfälle. Men det är inte nog: Vigselförrättaren, en trogen nazist, förstås, har stränga order att utröna om de som ska vigas är av ren arisk släkt. Han frågar som han ska först brudgummen – det blir tyst och alla hinner tänka ”nej det är han nog inte” innan vigselförrättaren regelvidrigt lämnar frågan obesvarad och övergår till att fråga bruden. Det hela är över på några sekunder, men lämnar mig ingen ro. Jag får för mig att här finns en liten men viktig skärva som gnager i Hitlers innersta. Hans avskydde far lär ha haft judiskt påbrå.

Jag har frågat några personer som sett Undergången vad som gjorde störst intryck på dem. Andra är mer upptagna av den dödsdyrkan som genomsyrar nazismen och blir så ohyggligt tydlig de här sista dagarna i Hitlers närhet. Scenerna då fru Goebbels tar livet av sina sex barn med en blandning av omsorg och fanatisk glöd blir till någon slags pervers offerhandling som för mina tankar till Abrahams offer, som ju slutar med att Gud befriar honom från kravet att döda sin son. Hitler befriar ingen. Visserligen tar han avsked och tillåter på så sätt sin stab att gå ut ur bunkern, men det är här fanatismen och avgudadyrkan visar sig starkare än livsviljan. Den unga sekreteraren fylls av patos och vägrar ”överge” Fürern. Det är som om hon anar att det är den sista chansen att bevara en mänsklig rest - hänsynen till den andre är för de flesta av oss en grundpelare i den mänskliga existensen. Utan den blir vi omänniskor och som sagt inte ens en av vår tids störste massmördare var fullständigt utan hänsyn till de som stod honom närmast och visade honom en så paradoxal kärlek.

Man skulle kunna se filmen som en skildring av de kvinnor som blint och passionerat föll till föga för maktens lockelse. Vi får ett porträtt av Eva Braun som desperat, ytlig och nöjeslysten. En kvinna som visserligen var utvald av landets mäktigaste man, men samtidigt så patetiskt utan allt inflytande. Hon försöker i filmens version av sanningen skapa en något så när naturlig väninnepakt med Traudl och bekänner att hon känt Hitler länge men inte alls vet vem han är. Fru Goebbels faller ur sin strikta känslokyla när hon får en utmärkelse av Hitler och blottar sin fanatism, starkt erotiskt laddad . En ladding hon inte till närmelsevis med samma styrka riktar mot sin egen man.

Jag tror att vi med ”Undergången” har ett historiskt dokument över hur långt den patologiska narcissismen kan leda oss. Vi kommer inte närmare en förståelse av hur mannen Hitler kunde bli den han var. Däremot kan vi, om vi tillåter oss, komma till insikt om vad som skulle kunna få oss själva att förblindas och följa en galning som han. Den unga, oskyldiga Traudl, blir medskyldig just därför att hon är en människa som du och jag.

Pedro Almodóvar - Dålig uppfostran

Gael Garcia Bernal

Vänta er inte en Almodóvarfilm präglad av humor och livslust, som ni vant er vid, när ni går och ser ”Dålig uppfostran”. I hans förra film ”Tala med henne” har han visserligen anlagt ett seriöst tonläge, men i den nu aktuella är han isande vred och oförsonlig. Han närmar sig mörkrets hjärta. Och ändå finns naturligtvis en ton som är omisskännligen Almodóvars: En tolerans för det avvikande och en förtrogenhet med människor i marginalen.

Själva titeln: ”Dålig uppfostran”, får ni också den lite i halsen? Jag slås av att det uttrycket alltid verkar användas mot den som blivit föremål för dålig uppfostran, inte som här i filmen som en anklagelse mot de som utövar denna dåliga uppfostran. Det är på tiden, eller hur?

Det står klart, som alltid hos Almodóvar, att hans sympati ligger hos den som mot alla odds överlevt och lyckats göra något, om än aldrig så lite, av sitt liv. I den här filmen får vi kanske en nyckel till hans intresse för de udda överlevarna. Han har svårt att förneka att delar av filmen är självupplevda.

Historiens ramberättelse är att en framgångsrik filmregissör, Enrique, lider av idétorka och plötsligt får en text som berör honom högst personligt. Hans mindre framgångrike skolkamrat, Ignatio, har skrivit om ett besök han gjort (eller bara fantiserat om att göra) i deras gamla klosterskola och där utkrävt hämnd mot rektorn som förgripit sig mot honom när han var tio år gammal. Ignatio blev kvar på skolan och får vi förmoda, i relationen till rektorn, medan Enrico relegerades i ett utslag av rektorns svartsjuka. De båda pojkarna hade ett samförstånd rektorn av naturliga skäl aldrig skulle kunna få uppleva hur högt han än värderar den lille pojken. Ignatios inre upplevelse av det första övergreppet blir bildmässigt att han bokstavligen klyvs i två hälfter. Denna kluvenhet är filmens egentliga budskap, tror jag.

Det här låter väl relativt entydigt? Men så enkelt är det ingalunda. Det visar sig att Ignatio egentligen är död och den man som uppvaktar Enrique inte bara med ett manus, utan även som älskare, är hans yngre bror och delaktig i det (bamhärtighets)mord som ändade Ignatios eländig liv som missbrukare och transvestit.
Det är en tilltrasslad historia vi ger oss in i när vi ser ”Dålig uppfostran”, jag är inte säker på att jag fått kläm på alla förvecklingar, jag kan bara lova att jag försökt. Jag förmodar också att Almodóvar mycket väl hade kunnat ge oss en rakt berättad och entydig berättelse om han velat. Därför utgår jag från att förvecklingarna motsvarar de inblandades inre förvirring. Könsidentiteten för att ta det tydligaste, är ambivalent. Transvestiter och homosexuella befolkar alltid Almodóvarland. De kräver respekt för sina val, men de har det för den skull inte lätt här i livet.

De homosexuella relationerna är lika varierade som de heterosexuella. Det får vi erfara i den här exposén över hur det kan te sig: Här är den prostituerade transvestiten, som har för vana att stjäla vad han kommer över av sina kunder. Här är den fjollige som låter sig styras av den starkare, här är också den avhoppade prästen som lever ut sin homosexualitet i full frihet. Eller det professionella paret, filmregissören och hans assistent, som svartsjukt passar på den andre. Almodóvar har här släppt ytterligare på hämningen och visar i bild sexualitetens mångfald mellan män. Vi har vant oss vid ingående samlagsscener mellan man och kvinna, men sällan fått bevittna den homosexuella akten.

Jag skulle tro att vår tids extrema expressivitet via massmedia kommer att förlora sin dragningskraft med tiden. Det kommer återigen att bli mer spännande att överlåta själva handlingen eller akten till åskådarens egen fantasi. Där får den desto mer genomslagskraft, det vet vi från den psykoanalytiska scenen. Vår omedvetna fantasi är ständigt verksam och oavbrutet kreativ. Vi är bara inte där än.

Fortfarande behöver vi påverkas att tolerera varandras sexuella val.
”Dålig uppfostran kommer att hävda sin plats i kampen för sexuellt likaberättigande samtidigt som den deltar i upplysningen om hur pedofili kan te sig om man inte väjer för komplikationerna. I Almodóvars värld är ingenting svart eller vitt och han hjälper oss alla att nyansera.

Pernille Fisher Christensen - En såpa

David Dencik

En Såpa av den debuterande danska regissören Pernille Fischer Christensen är ett kammarspel i det riktigt lilla formatet. I alla avseenden. Historien utspelar sig inom fyra väggar, i två små lägenheter i ett bostadsområde i oansenliga nordvästra delen av Köpenhemn. Allt som ska sägas måste rymmas här. Och det gör det. I en av trivialkulturens allra mest föraktade form: som såpopera med berättarröst och allt.

Ulrik (makalöst spelad av David Dencik, som vi tidigare sett i Lasermannen) vill bli kallad Veronica och fastän hon livnär sig som prostituerad har hon aldrig haft någon käresta. Det avslöjar hon i en av nyckelscenerna då hennes nya väninna, Charlotte (Trine Dyrholm) föreslår att de ska leka en sällskapslek som går ut på att de ska berätta var sin hemlighet för varandra. Veronica är inte intresserad av att ta del av Charlottes hemlighet. Hon har nog av sina egna bekymmer. Och så har vi på ett subtilt sätt redan fått veta att Veronicas relaterande är av det enkelspåriga slaget. Hon orkar inte med någon annan än sig själv, hon är hänvisad till att tillfredsställa sig själv – autoerotiskt.

De bägge grannarna är så olika man kan begära för att det ska uppstå dramatik dem emellan. Charlotte har just hals över huvud lämnat sin sambo sedan fyra år. Det var föga genomtänkt ska det visa sig och hon är oförmögen att formulera skälen när Christian vill att hon ska förklara sig. Det är genomgående filmen igenom inte replikerna, utan skeendet, gestaltningen, de små skiftningarna i ansiktet, ögonen, som gör att vi kan följa händelseförloppet. Episoderna är knapphändigt, men exakt skildrade. Vill man få en liten inblick i och förståelse för den transsexuellas inre har man chansen här i jämförelse med en nutida, sexuellt ohämmad, men djupt frustrerad heterosexuell kvinna.

Ska vi leta efter likheter mellan dessa båda individer finner vi dem framför allt i kravet på att bli sedd och behandlad som den man innerst inne känner sig vara. Veronika är, trots att hennes mamma påpekar att hon födde en pojke som heter Ulrik, en kvinna inför sig själv. Hennes kvinnliga särdrag är de hon själv uppskattar och vill bli älskad för. Veronicas pappa vägrar erkänna henne och modern fungerar som kurir dem emellan. Som budbärare mellan det barn som längtar efter erkännande och den i skräck och hat förhärdade fadern får modern den alltför vanliga uppgiften att vidmakthålla relationens status quo.
Charlotte är en ung företagare i make up-branchen. En betecknande metafor för hennes ambivalens inför sig själv och oartikulerade krav på att bli bemött som en fullvärdig person. Hennes första present till sin nya granne är en väl täckande ”foundation” som ska kunna skyla Veronicas mörka skäggväxt. Det ska visa sig att varken Veronica eller Charlotte kan skyla över den de egentligen är. De förlöser varandras mer älskansvärda sidor alldeles oavsett vilken sexuell läggning eller personliga särdrag de har.

Filmens titel pekar på ett par fenomen värda vår uppmärksamhet. Dels att Veronika med entusiasm följer en TV-såpa. Den mer sofistikerade Charlotte ser till en början med förakt på väninnans smak, men rörs snart, liksom publiken, av det seriösa intresse Veronica hyser för såpans gestalter. De är hennes vänner i den instängda värld där hon lever. Hon ser komplikationer som går den föraktfulla förbi. Att kalla detta minidrama för en ”såpa” är samtidigt att ta loven av kritik för att berättelsen skulle likna en såpa i så måtto att dess berättarteknik är rak och enkel. Det fyndiga är att just denna enkelhet bidrar till att gripa tag i oss precis på samma sätt som Veronica är gripen av sina såpavänner. En såpa är en film som ger insikter via ytan till djupperspektivet på samma sätt som en psykoanalys går via den oreflekterade fria associationen och felsägningarna till en förståelse av det som verkligen gäller: relationen oss människor emellan.

Killinggänget-Thomas Alfredson - Fyra nyanser av brunt

Robert Gustafsson

Kritikernas omdöme om Killinggängets Fyra nyanser av brunt har genomgående varit ett slags dämpat jubel. Dagens Nyheters Helena Lindblad har bekymmer med sin uppskattning och säger sanningsenligt att superlativen stockar sig i halsen, men hon lyckas i alla fall erkänna att hon finner filmen fantastiskt bra.

Det dröjde innan jag kom iväg för att ägna en helkväll åt den, filmen är tre timmar och tolv minuter lång. Jag var konfunderad över vad jag hört och läst om den. Killinggänget har gått från frustande ironisk humor till en slags grym samhällskritik. Det stod klart för mig att en viss mental uppladdning krävdes av publiken.

Efter att nu äntligen ha set Fyra nyanser av brunt förstår jag varför. Man har samlat en skara befriande lite exploaterade, men strålande skådespelare kring temat relationen mellan föräldrar och barn. Resultatet blir märkligt dokumentär, ungefär i Ang Lee och Mike Todds anda ( med filmer som Ice Storm och Happiness.)

Fyra nyanser av brunt? Vad vill man ha sagt med den titeln? Det är omöjligt att inte associera färgen brunt till politik och nazismen. Men därtill inramas filmaftonen av ett hav av upplösta fekalier. Och med de ledtrådarna i huvudet blir de fyra historierna till en allvarligt menad varning: Fortsätter vi att svika vårt föräldraansvar och vägra växa upp och mogna som människor, blir resultatet skit och fascism. Killinggänget är inte ute för att trösta oss, den saken är klar. Mycket lite av försonande humor når fram. Det är snarare ur den kompakta känslokylan som budskapet etsas in. Med psykoanalytiska termer blir filmen en illustration till begreppet analsadism, en relationsform som utmärker den schizo-paranoida positionen enligt Melanie Klein. Det är i den positionen vi för att skydda oss håller andra människor ifrån oss.

Fyra historier utspelar sig i olika delar av vårt land. Geografin är tydligt markerad: Skåne, Göteborg, Dalarna och därtill ett gåtfullt placerat strandhotell. Historierna har inget annat gemensamt än detta att de skildrar olika föräldrar/barnrelationer. Jag grubblar på varför man valt att alls foga dem samman och inte som i Killinggängets förra produktion göra fyra självständiga filmer. Sammanflätningen sker med finess och medför säkert vissa poänger, men inte tillräckligt för att riskera att publiken avstår eftersom det känns som om vi avkrävs en prestation, bara genom att avsätta en afton. Nej, man måste ha velat något med att göra detta panorama över vårt land. Det är som om dom rent av ville alludera på allas vår Selma Lagerlöfs Nils Holgersons saga. Och tanken är inte så långsökt som den låter: Nils gjorde sin resa just som straff för att han visat känslokyla mot gårdens djur och resan gav honom det perspektiv på livet och landet som han saknade. Belöningen blev mognad och ödmjukhet.

Låt mig antyda de fyra historierna: I Skåne försummar det självgoda föräldraparet (makalöst spelade av Maria Kulle och Robert Gustafsson) i sin kompakta tråkighet sin unge son så till den grad att han bokstavligen riskerar att förintas. Vi blir påminda om att barn som inte får erfara en relation visserligen kan överleva fysiskt, men knappast mentalt. Fadern försörjer familjen symboliskt nog genom att förestå en smådjurskremering.

Nummer två är en bisarr historia som påminner om den verkliga händelsen som avslöjades för några år sedan med sektledaren som till sina kvinnors förtjusning piskade dem. Här samlas sönerna till den avlidne Sören H Lindberg för att än en gång förnedras av fadern under hans egenhändigt regisserade begravningsfest. Man förstår vidden av faderns förakt när testamentet föreskriver diverse utstuderat sadistiska handlingar innan arvet kan bli tillgängligt.

Historien som förlagts till Göteborg är försåtligt oskyldigt förpackad i form av en matlagningskurs. Deltagarna klär av varandra känslomässigt efter att ha ingått en slags sanningssägarpakt. Som psykoterapeut ser jag snart det skriande behovet av en gruppledare med kunskap om grupprecesser och kan konstatera att utan en sådan kan en grupp råka riktigt, riktigt illa ut.

Slutligen den rätt förtjusande historien om föräldrarna som försörjer sig som trollkonstnärspar på turné. Mamman som tröttnat på att kväll efter kväll sågas i tre delar och med sin patetiskt kantstötta glamour höja makens status, tar sig en älskare. Trion anländer till sonens minutiöst designade strandhotell, där denne får utstå hur hans mor ohejdat ger sig hän åt sin nyvunna förälskelse. Kitsch står mot nordiskt blond estetik, det ena lika fritt från medmänsklig värme som det andra.

Ja, vad säger man när man tumlar ut i kvällsmörkret efter att ha tagit del av all denna känslokyla och gapande lakuner mellan människorna i filmens berättelser? Att det är rasande skickligt gjort att lyckas hålla publiken intresserad med så föga insmickrande medel. Jag skulle vilja tro att det har med äkta människokännedom att göra. Filmarna är genuint besjälade av sin önskan att tala om något livsviktigt för oss. Det är det som tar tag i oss, tror jag. Det skulle inte alls förvåna mig om Fyra nyanser av brunt skulle göra success på den internationella filmarenan. Den är i varje fall värd det.

Patrice Leconte - Intima främlingar

På analyssoffan

Den franske regissören Patrice Leconte förnekar att han vet någonting om psykoanalys. Om det är sant, är det fascinerande hur han lyckas fånga så pass mycket av den psykoanalytiska ramen, hållningen och relationen i sin förväxlingshistoria, Intima främlingar.

Själva titeln: Intima främlingar skulle kunna vara en beteckning i koncentrat för den psykoanalytiska relationen analysand och analytiker emellan. Intrigen är enkel: En kvinna söker upp en psykiater för att få hjälp med sina äktenskapliga problem. Hon tar fel dörr och hamnar hos en skatterådgivare, som först perplex sedan alltmer fängslad lyssnar på hennes berättelse.

Det här är som ni förstår ingen actionfilm utan den vänder sig till oss som gärna ger oss tid att reflektera över det märkliga spel vi människor leker med varandra. Här figurerar sju personer, Kvinnan, Hennes make, Skatterådgivaren, Hans separerade sambo, Psykiatern, Sekreteraren och Patienten. Alla bidrar precis så mycket som behövs och inte mer till att klargöra berättelsen. Lecontes filmestetik är exakt och rensad från allt onödigt. Han regisserar komedier och farser när han inte gör film, något som kräver precision. De filmer han är mest känd för här hemma är Fula gubben och Hårfrisörskans make, bägge handlar om rätt ordinärt folk som blir intressanta helt enkelt genom att de får en så koncentrerad uppmärksamhet av Leconte. Det är skickligt, vackert och underfundigt.

Om ni tycker att det låter otroligt att Kvinnan tar fel på en psykiaters och en skatterådgivares responser, har ni inte tagit i beaktande förföreställningens (till redaktionen: OBS, ingen felskrivning: ”förföreställning” är ett begrepp) styrka. Vi ser det vi vill se och upplever det vi kan. Häri ligger förklaringen till att de allra flesta av oss är så urusla vittnen när det kommer till kritan. Kvinnan tror att hon är hos en doktor och är uppfylld av sitt behov av att få berätta hur hon har det. Det skall vara någon som hon inte behöver ta hänsyn till och som inte ska involveras i hennes liv. För att hon ska våga utlämna sig själv och sin relation till maken krävs det en neutral lyssnare. Skatterådgivaren försöker förgäves klargöra situationen, men Kvinnan vägrar lyssna, hon har äntligen tagit sig över sitt eget motstånd mot att ta emot hjälp, hon tänker inte låta en bagatell som att hon kommit till fel sorts expert hindra henne. Här anar man att farsmakaren har ett finger med i spelet. Men i filmen blir det inte skrattretande utan ett rörande tecken på hur svältfödd Kvinnan är på att få odelad uppmärksamhet. Hon blir också alltmer frigjord och hennes förändring medför, som vi så ofta erfar, att även maken förändras. De återfår kontakten och det resulterar så småningom i att de beslutar sig för att gå skilda vägar. Något som inte heller är så ovanligt efter genomgången behandling.

Kvinnan inser motvilligt efter hand att hon gjort ett misstag. Hon har inte alls talat med någon psykiater, men hon struntar i det. Hon har funnit vad hon sökt – en tålmodig lyssnare som endast ställer klargörande frågor. Hon får hjälp att se sin belägenhet ur nya perspektiv och ana sin egen del i att hon är en fånge i äktenskapet.

Även Skatterådgivaren förändras: Vi får bevittna en ensam dans till musik, där han släpper loss sin sensuella sida efter att han blivit varse hur mycket han njuter av att få Kvinnans förtroenden. Han är annars genomgående stelt iklädd sin formella dräkt, inte bara slips och kostym utan också en oförmåga att reagera spontant och ta risken att bli avvisad. Hans personliga dilemma, anar vi, är att han av livet lärt sig att avvakta och förbli iakttagare. Han lever kvar i sina föräldrars lägenhet där han också tagit över faderns praktik. Han har inte mognat till självständighet och lämnat boet – men gör det i slutet av filmen.

Skatterådgivaren tar hjälp av den psykiater som Kvinnan egentligen hade en tid hos och får då upplysningen att ”vi vet allt om oss själva, utan att veta om det”. Återigen ett koncentrat av psykoanalytisk kunskap. Vi bär vår självkännedom med oss, men det mesta är omedvetet. Ibland behöver vi hjälp att förlösa kunskapen så att den blir möjlig att tänka över och handla efter. Det är därför rådgivning är så malplacerad enligt psykoanalytisk teknik och praxis. Det patienten själv kommer fram till är så mycket mer förankrat i henne, att det blir direkt användbart.

Kvinnan stöter då och då på en av Psykiaterns patienter på väg till en session. Han lider av hissfobi och tvångssymtom. Allteftersom Kvinnan blir mer och mer sig själv kan hon också hjälpa Patienten att våga ta sig igenom ångesten och åka hissen ända upp.

Skatterådgivaren involveras mot sin vilja i Kvinnan och Hennes makes äktenskapliga tvekamp. Kvinnans make har en föreställning om att om någon bevittnar den sexuella akten, blir han fri att genomföra den. Han arrangerar således så att Skatterådgivaren genom fönstret får se hur Kvinnan och Hennes make återfår sin sexuella lust tillsammans i en hotellsäng. I enlighet med Lecontes raffinerade estetik, utan att exponera scenen för oss i publiken. Det är via ombud vi får vara med. Det enda vi behöver veta är att det skett och vilken frigörande vrede arrangemanget väcker hos Kvinnan. Hon ser tydligt sin makes perversion och vägrar fortsätta ge näring till den.

Ute ur biomörkret finns det utrymme för vidare reflektion över filmens allegoriska beskrivning av en psykoanalytisk process. Skatterådgivarens bidrag är att vara mottagare för Kvinnans berättelse. Psykiatern står för kunskapen och före detta sambon för vanligt bondförnuft. Sekreteraren hävdar vikten av proffessionalitet och Kvinnans make åstadkommer oförutsedda ageranden som bidrar till förändringen. Patienten slutligen får representera det motstånd mot förändring som alltid finns hos var och en av oss. Hellre en välkänd hämning än en oförutsägbar frihet. Och kanske blir det kontentan av Lecontes film att vi egentligen är fria att ta vara på de oförutsedda möjligheterna vi bär inom oss, om vi bara ger oss hän. Men att våga ge sig hän kräver erfarenheten av en fungerande relation som hållit för påfrestningar. Det är en sådan relation som psykoanalysen erbjuder.

Michael Hanekes - Funny Games

 

Tim Roth i den amerikanska versionen av Funny Games

Varför skulle någon vilja se en film som har det uttalade syftet att påverka vår syn på nutida våldsskildringar? Antingen dras man till våld på duken eller också skyr man det eller kanske intar man en pragmatisk hållning där våldsskildring i sitt rätta sammanhang känns uthärdligt.

Jo, man ska förstås se vad denne sofistikerade och seriöst syftande filmkonstnär gör och delta i den debatt han initierar. De flesta filmer han gjort har väckt rabalder. Tänk bara på ”Pianisten”, som bygger på en roman av Elfriede Jelinek om sexuellt maktmissbruk. Eller ”Dolt hot” som handlar om vad bortträngd skuld gör med en människa och i förlängningen med samhället.

Funny Games är en så kallad re-make av regissörens egen europeiska originalversion med samma namn, nu bara med tillägget US (ett dubbeltydigt ”vi”) för lansering i The United States för vilka han ursprungligen skapat den. Nordamerikanerna är så bortskämda med engelskspråkiga filmer att de vägrar gå och se annat. Hur många amerikanska filmer har vi inte sett med tyskar eller latinamerikaner som helt ologiskt tvingas föra sin dialog på bruten engelska? Så är det inte här.

Funny Games är förlagd till ett välmående nordamerikanskt sceneri där familjerna samlas för weekenden i sina påkostade fritidshem med grillköttet, golfklubborna och segelbåtarna i beredskap. Själva introduktionen vibrerar av aningslöst gemyt. Något som får biografpubliken att ana det värsta. Och redan här har Haneke satt sitt karaktäristiska signum: Han leker med filmschablonerna och våra invanda teckentolkningar. Här signaleras idyll som ska gå i kras. Vi har sett samma grepp i varenda hitchcockfilm och älskar att känna igen oss.

Jag tvivlar på att Haneke skulle gilla att bli jämförd med Hitchcock. Haneke saknar helt Hitchcocks humoristiska och lustfyllda lekfullhet. Haneke har ett moralsikt ärende. Han vill tvinga oss att erkänna vår lystna våldsfixering. Jag tror att det är det som lockat honom till Hollywood för att till varje pris plantera sin moralitet där den bäst behövs.

Man skulle kunna kalla Funny Games för den ultimata historien om oprovocerat våld. Två unga män är ute på våldsturné. Deras enda synbarliga motiv är att överta allt initiativ och utöva sin makt över människor de försatt i hjälplöst tillstånd. Haneke ger publiken ingen lättnad i att på något sätt göra våldet psykologiskt begripligt. Oerhört frustrerande. Inte heller tillåter regissören oss att luta oss tillbaka och tänka: ”Det är händer på vita duken, det händer inte mig”. För det fasansfulla är att det faktiskt händer mig. Jag tvingas ta ställning till vad det betyder för oss och våra barn att vi släppt våldsskildringarna ända in i barnkammaren via dataspel och annat liknande.

Haneke har gjort en våldsam film där vi inte kan förfasa oss över själva våldsskildringen. Vi får inga splatterscener att ducka inför. Vi får se den mentala nedbrytningen av en familj som skulle ha kunnat vara vi själva. Samtidigt verkar utövarna fingertoppskänsliga för vad som bäst förtar offren deras handlingsmöjligheter. Kort sagt vi får se var vi hamnar när unga människor förlorar sin empati och iscensätter sin egen hjälplöshet. Vi får bevittna hur det ser ut när de humana överenskommelserna inte längre gäller. Haneke har åstadkommit ett debattinlägg som vi gör bäst i att ta ställning till.

Matthias Glasner - Den fria viljan

 

Den fria viljan är ett mycket välgjort porträtt av en man som tvångsmässigt begår ohyggligt våld mot kvinnor som råkar komma i hans väg. Samtidigt får vi bilden av en kvinna som dras till en sådan man. Filmen är så omskakande att jag inte vill rekommendera den till andra än de som i sitt arbete behöver veta mer om hur dessa människor fungerar. När jag började skriva om film i Psykologtidningen för 25 år sen hade jag just den ambitionen - att tipsa kollegorna om filmer de annars skulle ha kunnat missa, men som skulle ge ovärderlig insikt på områden vi kanske inte har egen erfarenhet att ösa ur för att empatin ska få näring. Här är en sådan film.

Frank spelas av Jurgen Vogel som vi senast kunde se i den lantligt idylliska Emmas lycka. Också där spelar han en man med begränsat känsloregister, men med potential till mycket mer. Här gestaltar han en man med en inre tomhet som fylls av ett våldsamt hat så snart han blir ställd eller känner sig förnedrad. Trots nio års tvångsvård har hans impulskontroll förblivit rigid och släpper vid påfrestningar. Han får villkorlig frigivning från rättspsykiatrisk anstalt och någorlunda hyggligt mottagen av ett bistert samhälle. Han möter chefens dotter, Nettie (spelas av Sabine Timeteo) som är vingklippt av faderns incestuösa krav på henne. När de Theo och Nettie närmar sig ett skört, rudimentärt förhållande blir stressen snart för stark och Theo faller in i nya våldsexcesser, som till slut riktar sig mot honom själv.

Detta är en film som uppenbarligen vill ge ökad kunskap, filmmakarna är både skickliga och engagerade, önskar förmedla insikter. Och ändå utbrister DN:s filmrecensent Eva af Gerijerstam att filmen landar i slutsatsen att ”män är djur”. Sydsvenska Dagbladets Annika Gustafsson frågar sig ”Varför tycker inte Theo om kvinnor?” och ”Varför bär han på ett inre tvång att upprepade gånger misshandla och våldta?” Frågorna blir inte besvarade. Manuset brister i det avseendet att bara Netties bakgrund blir belyst. Vi får se hennes avsked från fadern som försöker ge henne skuldkänslor för att hon överger honom vid 27 års ålder. Den scenen rymmer mycket och bekräftas när Nettie senare i sin förtvivlan över att ha mist Theo återvänder till fadern. En ”dans macabre” med far och dotter blir bildmässigt ett tydligt tecken på deras kvävande relation. Netties svårigheter att våga närma sig en man ter sig i ljuset av dessa bilder begriplig. Men av Theos bakgrund får vi bara se hans våldsbenägenhet och mångåriga frihetsberövning. Det är som om mannens problematik ligger för nära manusförfattarnas eget skinn för att de ska förmå ställa sig ett steg åt sidan och se att kvinnohatet och den avgrundsdjupa tomheten kommer ur mannens egna erfarenheter. När Svenska Dagbladets Malena Janson i sin mycket uppskattande recension undrar: ”Finns den fria viljan?” så måste vi som psykologer säga att den finns inte för alla. Och den finns inte under alla omständigheter.