Sjätte sinnet / Felicias resa – Psykosens skräckkabinett

Två filmer på den aktuella repertoaren handlar om psykisk kollaps. Den ena, Sjätte sinnet (regi: M. Night Shymalan) handlar om en liten pojkes psykos och den andra, Felicias resa (regi: Atom Egoyan) handlar om hur en vuxen mans barndomsbörda blir så tung att han begår det ena mordet efter det andra. Vad är det som gör den ena filmen intresseväckande och den andra osmaklig?

När Hollywood tar sig an psykosen blir den kommersiell skräckfilm – vad annars? Det är tråkigt att behöva säga det, inte minst därför att det är så självklart. Jag brukar se som min uppgift som filmrecensent i Psykologtidningen att sovra och gallra i utbudet av film och rekommendera sånt jag tycker är av speciellt intresse för vår yrkeskår. När jag nu skriver några rader om Bruce Willis som barnpsykoterapeut i Sjätte sinnet är det inte för att jag rekommenderar er att se den filmen. Snarare vill jag i någon mån fortsätta Marta Cullberg Westons diskussion om ”psykoterapeuten i filmen” – ett nog så intressant ämne – och kommentera det stora publika intresset för filmen ifråga.
Vad är den värsta fasa en människa kan föreställa sig? Det kan förstås variera, men jag skulle vilja slå vad om att för de flesta är det psykiska sammanbrottet vårt mest skräckinjagande hot. Psykosen kan ses som jagets sista försvarsåtgärd, när allt annat visat sig vara förgäves. Ingalunda konstigt då att skräckfilmen ofta till sin kärna bygger på det psykiska sammanbrottet. Antigen är huvudrollsinnehavaren själv psykotisk som hos Polanskis Repulsion eller också, vilket är oerhört mycket vanligare, är filmens hotfigur psykotisk och omöjlig att nå med rationella medel.
Sjätte sinnet lanseras som en film om det övernaturliga. Det är en grov vulgarisering av den psykotiska fasan. Jag tror dessutom att regissören M. Night Shymalan har gjort en svårartad missbedömning när han inte vågat lita på styrkan i psykosens skräckpotential. Att detta emellertid inte är någon ekonomisk felbedömning står klart när man hör att Sjätte sinnet håller på att kvalificera sig till tio-i-topp-listan över de mest inkomstbringande filmerna NÅGONSIN. Men det är en konstnärlig felbedömning, som jag ser det. Filmen tappar i både spänning och trovärdighet så snart de övernaturliga strängarna slås an. För att väcka vår skräck räcker det lång väg att identifiera sig med med den lille pojken och hans hallucinationer som så pricksäkert fångar in både hans egen stora förlust när fadern lämnade honom och hans övermäktiga omsorger för modern, som nu är den enda han har kvar. Det är betecknande att regissören själv hellre vill hänvisa till Polanskis Rosemaries baby, där de övernaturliga inslagen är så mycket mer poängterade.
Historien är i korthet denna: Nioårige Cole, övertygande spelad av lille Haley Joel Osmet, lider av ett psykotiskt genombrott. Han kan inte delge omvärlden sina upplevelser eftersom han bara blir avfärdad med att han hittar på eller att han helt enkelt är galen. Det senare är dessvärre sant i en mening. Så länge filmen försöker ge oss en inblick i Coles terroriserade sinne, kan vi dela det arma barnets fasa. Det är när filmaren ger Coles hallucinationer samma status som skräckeffekter, utan att samtidigt inge oss illusionen att vi ser med Coles ögon, som projektet kollapsar från inlevande inre drama till rysare av enklaste sort.
Pojkens mamma är naturligt nog både oroad och allt mer desperat. Barnpsykoterapeuten Malcolm Crowe, i Bruce Willis gestalt, anlitas för att hjälpa hennes son. Rollsättningen är i parentes sagt underlig. Det finns minst ett dussin amerikanska skådespelare jag hellre sett som dr Crowe. Bruce Willis gör ingen dålig framställning av den pressade terapeuten, bara karaktärslös och ointressant. Möjligen är detta Bruce Willis önskeroll efter alla sluggerfigurer, och det ger honom i så fall en poäng som sympatisk.
Även om dr Crows uppfattning om psykoterapins ramar är ytterst flexibel, tycker jag inte man kan anklaga honom för direkta övertramp. Han söker upp Cole i diverse miljöer och det är en eftergift för publikens behov av dramatik som inte direkt stör, anser jag. Terapeuten visar Cole respekt och är i rimlig grad inkännande. Han har ett eget, privat motiv för sitt engagemang i Cole, som han verkar tillräckligt medveten om för att det inte ska behöva inverka negativt på teapin. En av hans tidigare patienter hade sökt upp honom och anklagat honom för svek. Nu drivs han av detta misslyckande att försöka igen med ett liknande fall. Det här kunde regissören ha valt att problematisera, det hade varit intressant ur professionell synvinkel. Hur handskas vi med vår egen lust att ta revanch när vi misslyckats? Istället för han in den mystifierande tanken att dr Crowe återkommer från de döda för att hjälpa pojken.
När frun verkar vilja ge upp deras äktenskap, blir terapeuten så pressad av sitt eget privatliv att han försöker avbryta kontakten med Cole. Inte heller detta kan man säga så mycket om, sånt händer tyvärr och Crow sköter det genom att erkänna sin egen belägenhet. Också det ett rambrott, som jag tycker man kan acceptera, det får god effekt, vilket de flesta av oss säkert erfarit någon gång.
Kort sagt Sjätte sinnet är inte en film jag vanligtvis skulle ha skrivit en rad om i Psykologtidningen. Jag rekommenderar den inte, den är alldeles för spekulativt grovhuggen och missar, som sagt den verkligt skräckinjagande poängen att psykosen är vårt största hot. Den fasa en liten människa i en pressad livssituation kan utveckla är ju just det stoff den vuxne sedan gör film av.
När jag tänker på Atom Egoyans film, Felicias resa, som också finns på repertoaren just nu, och jämför den med Sjätte sinnet undrar jag varför den ena filmen blir en upplevelse att bära med sig, medan den andra blir en bagatell att glömma? Vad skiljer, vad förenar två filmer som bägge kan anses vara skräckfilmer? Svaret är bara alltför uppenbart: filmernas syfte är diametralt olika. Egoyan drivs att göra den ena filmen efter den andra av en lust att ringa in och föstå diverse svåra mänskliga tillstånd och belägenheter. I Hollywood finns säkert också denna lust hos många men den har inte en chans emot ekonomiskt mer lönsam sentimentalitet och konformitet. Det är nedslående att det ska vara mer lönsamt att mystifiera skräcken till något övernaturligt än att med filmens suveräna medel ge oss ny kunskap och insikt i svåra psykiska tillstånd.