American Beauty

regi: Sam Mendes

Ibland får jag en obetvinglig lust att säga: ”Ska ni se en film i år, så måste det bli den här!” Sam Mendes ”American Beauty” är en sådan film. Den sällar sig till den lilla rännilen av civilisationskritiska filmer där familjekärnan granskas och befinns allvarligt skadad – tillsynes bortom all räddning. Till deras förtjänster hör att de ofta är psykologiskt träffsäkra. De lanseras i varierande grad av svärta, inte sällan med en slags galghumor. För att ni ska få en föreställning om vilket fält vi rör oss i ska jag nämna Independentfilmer som Soderberghs ”Sex, lögner och videoband”, Hartleys ”Trust” och Solondz ”Happiness”. Vinterbergs ”Festen” hör definitivt hit. Här hemma kan vi ståta med ett aktuellt exempel som i mitt tycke inte alls skäms för sig, nämligen Sundvalls ”Tomten är far till alla barnen”.

Utmärkande för dessa berättelser om livet innanför den västerländska medelklassfasaden är att vi inbjuds att först identifiera oss med filmfigurerna för att sedan tillsammans med dem successivt utstå ett stundtals plågsamt desillussionsnummer. Det realistiskt hållna och ändå snarast farsartade anslaget gör att avtäckningen blir paradoxalt underhållande. Ofta återfinns hoppets strimma i de unga vuxna. De är på väg ut i livet och ska välja väg. En del av dessa unga har lyckats skapat sig en egen integritet, ställer moraliska krav på sig själva där de vuxna definitivt svikit.

”American Beauty” skiljer sig från de övriga jag nämnt i det att en av föräldragestalterna, Lester, själv drar sig ur karriären och gör uppror. Han är utsökt spelad av Kevin Spacey, som vi nyligen bland annat sett spela hårding i ”L A Confidential”. Genom hans uppror bibringas vi ett slags hopp. Det behöver inte vara för sent, inte ens för en sliten pappa föraktad av alla inklusive både sig själv och sin tonårsdotter. Lesters röst ackompanjerar de inledande scenerna där han inför sin fru och dotter gör en ömklig figur. Det står klart att han riskerar att dö kvävningsdöden, lika hunsad i familjen som i arbetet på en reklamfirma. Det är en väl vald sektor av vårt västerländska helvete som han dväljs i, den som försörjer sig på att få oss att tro att det vi saknar går att köpa.

Till denna films stora förtjänster hör att den lyckas överraska både i form och innehåll. När Lester avstår från att genomföra förförelsen av sin dotters bästis, slås man av hur otroligt sällan man numera i filmens fiktiva värld avstår från utlösningens klimax. Vare sig det handlar om våld eller sex och vare sig det visas i bild eller ej, körs driften i botten. Det har blivit det etablerade filmspråket.

I ”American Beauty” tillåts de klichéerna rämna och under figurernas yta återfinns något specifikt. Inte ens titelklichén, Den Amerikanska Skönheten själv, lämnas därhän utan får göra en rudimentär självprövning. På det sättet är ”The American Beauty ” djupare syftande än t ex ”Tomten är far till alla barnen” där bara det något påklistrade lyckliga slutet antyder att gestalterna genomgått en utveckling. Hade det funnits en Amerikansk Dogma (*) som förbjudit användandet av vapen skulle vi dessutom förskonats från att se Lester bokstavligen ”blow the brain”. Vapenvåldet i amerikansk film är en så vanlig konfliktlösnig att vi hajar till när den inte används.
Lester utmanar omgivningen genom sitt beslut att göra det han själv vill – inte det som förväntas av honom. Han har nått dit, där han inte längre har något att förlora. Ungefär den punkt där man står och väger mellan att ta livet av sig eller söka psykoterapi. Han finner därigenom ofrivilligt nyckeln till andras omedvetna önskningar. Detta skapar stora komplikationer och något av filmens bestående värde blir att den ger bilder av vad som kan hända när någon plötsligt utgår från genuina önskningar. Det för inte bara med sig respekt för andras behov och ökad empati, det ställer till kollaps i den konventionstyngda omvärlden.

(*) En ofta förbisedd regel bland de danska filmdogmerna är förbudet att använda vapen. Det är naturligtvis inte i första hand en moralisk regel, lika lite som det är en rättslig regel. Det är ingenting mindre än en sanering av filmspråket.