Matthias Glasner – Den fria viljan

 

Den fria viljan är ett mycket välgjort porträtt av en man som tvångsmässigt begår ohyggligt våld mot kvinnor som råkar komma i hans väg. Samtidigt får vi bilden av en kvinna som dras till en sådan man. Filmen är så omskakande att jag inte vill rekommendera den till andra än de som i sitt arbete behöver veta mer om hur dessa människor fungerar. När jag började skriva om film i Psykologtidningen för 25 år sen hade jag just den ambitionen – att tipsa kollegorna om filmer de annars skulle ha kunnat missa, men som skulle ge ovärderlig insikt på områden vi kanske inte har egen erfarenhet att ösa ur för att empatin ska få näring. Här är en sådan film.

Frank spelas av Jurgen Vogel som vi senast kunde se i den lantligt idylliska Emmas lycka. Också där spelar han en man med begränsat känsloregister, men med potential till mycket mer. Här gestaltar han en man med en inre tomhet som fylls av ett våldsamt hat så snart han blir ställd eller känner sig förnedrad. Trots nio års tvångsvård har hans impulskontroll förblivit rigid och släpper vid påfrestningar. Han får villkorlig frigivning från rättspsykiatrisk anstalt och någorlunda hyggligt mottagen av ett bistert samhälle. Han möter chefens dotter, Nettie (spelas av Sabine Timeteo) som är vingklippt av faderns incestuösa krav på henne. När de Theo och Nettie närmar sig ett skört, rudimentärt förhållande blir stressen snart för stark och Theo faller in i nya våldsexcesser, som till slut riktar sig mot honom själv.

Detta är en film som uppenbarligen vill ge ökad kunskap, filmmakarna är både skickliga och engagerade, önskar förmedla insikter. Och ändå utbrister DN:s filmrecensent Eva af Gerijerstam att filmen landar i slutsatsen att ”män är djur”. Sydsvenska Dagbladets Annika Gustafsson frågar sig ”Varför tycker inte Theo om kvinnor?” och ”Varför bär han på ett inre tvång att upprepade gånger misshandla och våldta?” Frågorna blir inte besvarade. Manuset brister i det avseendet att bara Netties bakgrund blir belyst. Vi får se hennes avsked från fadern som försöker ge henne skuldkänslor för att hon överger honom vid 27 års ålder. Den scenen rymmer mycket och bekräftas när Nettie senare i sin förtvivlan över att ha mist Theo återvänder till fadern. En ”dans macabre” med far och dotter blir bildmässigt ett tydligt tecken på deras kvävande relation. Netties svårigheter att våga närma sig en man ter sig i ljuset av dessa bilder begriplig. Men av Theos bakgrund får vi bara se hans våldsbenägenhet och mångåriga frihetsberövning. Det är som om mannens problematik ligger för nära manusförfattarnas eget skinn för att de ska förmå ställa sig ett steg åt sidan och se att kvinnohatet och den avgrundsdjupa tomheten kommer ur mannens egna erfarenheter. När Svenska Dagbladets Malena Janson i sin mycket uppskattande recension undrar: ”Finns den fria viljan?” så måste vi som psykologer säga att den finns inte för alla. Och den finns inte under alla omständigheter.