Robert Gustafsson
Kritikernas omdöme om Killinggängets Fyra nyanser av brunt har genomgående varit ett slags dämpat jubel. Dagens Nyheters Helena Lindblad har bekymmer med sin uppskattning och säger sanningsenligt att superlativen stockar sig i halsen, men hon lyckas i alla fall erkänna att hon finner filmen fantastiskt bra.
Det dröjde innan jag kom iväg för att ägna en helkväll åt den, filmen är tre timmar och tolv minuter lång. Jag var konfunderad över vad jag hört och läst om den. Killinggänget har gått från frustande ironisk humor till en slags grym samhällskritik. Det stod klart för mig att en viss mental uppladdning krävdes av publiken.
Efter att nu äntligen ha set Fyra nyanser av brunt förstår jag varför. Man har samlat en skara befriande lite exploaterade, men strålande skådespelare kring temat relationen mellan föräldrar och barn. Resultatet blir märkligt dokumentär, ungefär i Ang Lee och Mike Todds anda ( med filmer som Ice Storm och Happiness.)
Fyra nyanser av brunt? Vad vill man ha sagt med den titeln? Det är omöjligt att inte associera färgen brunt till politik och nazismen. Men därtill inramas filmaftonen av ett hav av upplösta fekalier. Och med de ledtrådarna i huvudet blir de fyra historierna till en allvarligt menad varning: Fortsätter vi att svika vårt föräldraansvar och vägra växa upp och mogna som människor, blir resultatet skit och fascism. Killinggänget är inte ute för att trösta oss, den saken är klar. Mycket lite av försonande humor når fram. Det är snarare ur den kompakta känslokylan som budskapet etsas in. Med psykoanalytiska termer blir filmen en illustration till begreppet analsadism, en relationsform som utmärker den schizo-paranoida positionen enligt Melanie Klein. Det är i den positionen vi för att skydda oss håller andra människor ifrån oss.
Fyra historier utspelar sig i olika delar av vårt land. Geografin är tydligt markerad: Skåne, Göteborg, Dalarna och därtill ett gåtfullt placerat strandhotell. Historierna har inget annat gemensamt än detta att de skildrar olika föräldrar/barnrelationer. Jag grubblar på varför man valt att alls foga dem samman och inte som i Killinggängets förra produktion göra fyra självständiga filmer. Sammanflätningen sker med finess och medför säkert vissa poänger, men inte tillräckligt för att riskera att publiken avstår eftersom det känns som om vi avkrävs en prestation, bara genom att avsätta en afton. Nej, man måste ha velat något med att göra detta panorama över vårt land. Det är som om dom rent av ville alludera på allas vår Selma Lagerlöfs Nils Holgersons saga. Och tanken är inte så långsökt som den låter: Nils gjorde sin resa just som straff för att han visat känslokyla mot gårdens djur och resan gav honom det perspektiv på livet och landet som han saknade. Belöningen blev mognad och ödmjukhet.
Låt mig antyda de fyra historierna: I Skåne försummar det självgoda föräldraparet (makalöst spelade av Maria Kulle och Robert Gustafsson) i sin kompakta tråkighet sin unge son så till den grad att han bokstavligen riskerar att förintas. Vi blir påminda om att barn som inte får erfara en relation visserligen kan överleva fysiskt, men knappast mentalt. Fadern försörjer familjen symboliskt nog genom att förestå en smådjurskremering.
Nummer två är en bisarr historia som påminner om den verkliga händelsen som avslöjades för några år sedan med sektledaren som till sina kvinnors förtjusning piskade dem. Här samlas sönerna till den avlidne Sören H Lindberg för att än en gång förnedras av fadern under hans egenhändigt regisserade begravningsfest. Man förstår vidden av faderns förakt när testamentet föreskriver diverse utstuderat sadistiska handlingar innan arvet kan bli tillgängligt.
Historien som förlagts till Göteborg är försåtligt oskyldigt förpackad i form av en matlagningskurs. Deltagarna klär av varandra känslomässigt efter att ha ingått en slags sanningssägarpakt. Som psykoterapeut ser jag snart det skriande behovet av en gruppledare med kunskap om grupprecesser och kan konstatera att utan en sådan kan en grupp råka riktigt, riktigt illa ut.
Slutligen den rätt förtjusande historien om föräldrarna som försörjer sig som trollkonstnärspar på turné. Mamman som tröttnat på att kväll efter kväll sågas i tre delar och med sin patetiskt kantstötta glamour höja makens status, tar sig en älskare. Trion anländer till sonens minutiöst designade strandhotell, där denne får utstå hur hans mor ohejdat ger sig hän åt sin nyvunna förälskelse. Kitsch står mot nordiskt blond estetik, det ena lika fritt från medmänsklig värme som det andra.
Ja, vad säger man när man tumlar ut i kvällsmörkret efter att ha tagit del av all denna känslokyla och gapande lakuner mellan människorna i filmens berättelser? Att det är rasande skickligt gjort att lyckas hålla publiken intresserad med så föga insmickrande medel. Jag skulle vilja tro att det har med äkta människokännedom att göra. Filmarna är genuint besjälade av sin önskan att tala om något livsviktigt för oss. Det är det som tar tag i oss, tror jag. Det skulle inte alls förvåna mig om Fyra nyanser av brunt skulle göra success på den internationella filmarenan. Den är i varje fall värd det.
