Tim Roth i den amerikanska versionen av Funny Games
Varför skulle någon vilja se en film som har det uttalade syftet att påverka vår syn på nutida våldsskildringar? Antingen dras man till våld på duken eller också skyr man det eller kanske intar man en pragmatisk hållning där våldsskildring i sitt rätta sammanhang känns uthärdligt.
Jo, man ska förstås se vad denne sofistikerade och seriöst syftande filmkonstnär gör och delta i den debatt han initierar. De flesta filmer han gjort har väckt rabalder. Tänk bara på ”Pianisten”, som bygger på en roman av Elfriede Jelinek om sexuellt maktmissbruk. Eller ”Dolt hot” som handlar om vad bortträngd skuld gör med en människa och i förlängningen med samhället.
Funny Games är en så kallad re-make av regissörens egen europeiska originalversion med samma namn, nu bara med tillägget US (ett dubbeltydigt ”vi”) för lansering i The United States för vilka han ursprungligen skapat den. Nordamerikanerna är så bortskämda med engelskspråkiga filmer att de vägrar gå och se annat. Hur många amerikanska filmer har vi inte sett med tyskar eller latinamerikaner som helt ologiskt tvingas föra sin dialog på bruten engelska? Så är det inte här.
Funny Games är förlagd till ett välmående nordamerikanskt sceneri där familjerna samlas för weekenden i sina påkostade fritidshem med grillköttet, golfklubborna och segelbåtarna i beredskap. Själva introduktionen vibrerar av aningslöst gemyt. Något som får biografpubliken att ana det värsta. Och redan här har Haneke satt sitt karaktäristiska signum: Han leker med filmschablonerna och våra invanda teckentolkningar. Här signaleras idyll som ska gå i kras. Vi har sett samma grepp i varenda hitchcockfilm och älskar att känna igen oss.
Jag tvivlar på att Haneke skulle gilla att bli jämförd med Hitchcock. Haneke saknar helt Hitchcocks humoristiska och lustfyllda lekfullhet. Haneke har ett moralsikt ärende. Han vill tvinga oss att erkänna vår lystna våldsfixering. Jag tror att det är det som lockat honom till Hollywood för att till varje pris plantera sin moralitet där den bäst behövs.
Man skulle kunna kalla Funny Games för den ultimata historien om oprovocerat våld. Två unga män är ute på våldsturné. Deras enda synbarliga motiv är att överta allt initiativ och utöva sin makt över människor de försatt i hjälplöst tillstånd. Haneke ger publiken ingen lättnad i att på något sätt göra våldet psykologiskt begripligt. Oerhört frustrerande. Inte heller tillåter regissören oss att luta oss tillbaka och tänka: ”Det är händer på vita duken, det händer inte mig”. För det fasansfulla är att det faktiskt händer mig. Jag tvingas ta ställning till vad det betyder för oss och våra barn att vi släppt våldsskildringarna ända in i barnkammaren via dataspel och annat liknande.
Haneke har gjort en våldsam film där vi inte kan förfasa oss över själva våldsskildringen. Vi får inga splatterscener att ducka inför. Vi får se den mentala nedbrytningen av en familj som skulle ha kunnat vara vi själva. Samtidigt verkar utövarna fingertoppskänsliga för vad som bäst förtar offren deras handlingsmöjligheter. Kort sagt vi får se var vi hamnar när unga människor förlorar sin empati och iscensätter sin egen hjälplöshet. Vi får bevittna hur det ser ut när de humana överenskommelserna inte längre gäller. Haneke har åstadkommit ett debattinlägg som vi gör bäst i att ta ställning till.
