Pedro Almodóvar – Dålig uppfostran

Gael Garcia Bernal

Vänta er inte en Almodóvarfilm präglad av humor och livslust, som ni vant er vid, när ni går och ser ”Dålig uppfostran”. I hans förra film ”Tala med henne” har han visserligen anlagt ett seriöst tonläge, men i den nu aktuella är han isande vred och oförsonlig. Han närmar sig mörkrets hjärta. Och ändå finns naturligtvis en ton som är omisskännligen Almodóvars: En tolerans för det avvikande och en förtrogenhet med människor i marginalen.

Själva titeln: ”Dålig uppfostran”, får ni också den lite i halsen? Jag slås av att det uttrycket alltid verkar användas mot den som blivit föremål för dålig uppfostran, inte som här i filmen som en anklagelse mot de som utövar denna dåliga uppfostran. Det är på tiden, eller hur?

Det står klart, som alltid hos Almodóvar, att hans sympati ligger hos den som mot alla odds överlevt och lyckats göra något, om än aldrig så lite, av sitt liv. I den här filmen får vi kanske en nyckel till hans intresse för de udda överlevarna. Han har svårt att förneka att delar av filmen är självupplevda.

Historiens ramberättelse är att en framgångsrik filmregissör, Enrique, lider av idétorka och plötsligt får en text som berör honom högst personligt. Hans mindre framgångrike skolkamrat, Ignatio, har skrivit om ett besök han gjort (eller bara fantiserat om att göra) i deras gamla klosterskola och där utkrävt hämnd mot rektorn som förgripit sig mot honom när han var tio år gammal. Ignatio blev kvar på skolan och får vi förmoda, i relationen till rektorn, medan Enrico relegerades i ett utslag av rektorns svartsjuka. De båda pojkarna hade ett samförstånd rektorn av naturliga skäl aldrig skulle kunna få uppleva hur högt han än värderar den lille pojken. Ignatios inre upplevelse av det första övergreppet blir bildmässigt att han bokstavligen klyvs i två hälfter. Denna kluvenhet är filmens egentliga budskap, tror jag.

Det här låter väl relativt entydigt? Men så enkelt är det ingalunda. Det visar sig att Ignatio egentligen är död och den man som uppvaktar Enrique inte bara med ett manus, utan även som älskare, är hans yngre bror och delaktig i det (bamhärtighets)mord som ändade Ignatios eländig liv som missbrukare och transvestit.
Det är en tilltrasslad historia vi ger oss in i när vi ser ”Dålig uppfostran”, jag är inte säker på att jag fått kläm på alla förvecklingar, jag kan bara lova att jag försökt. Jag förmodar också att Almodóvar mycket väl hade kunnat ge oss en rakt berättad och entydig berättelse om han velat. Därför utgår jag från att förvecklingarna motsvarar de inblandades inre förvirring. Könsidentiteten för att ta det tydligaste, är ambivalent. Transvestiter och homosexuella befolkar alltid Almodóvarland. De kräver respekt för sina val, men de har det för den skull inte lätt här i livet.

De homosexuella relationerna är lika varierade som de heterosexuella. Det får vi erfara i den här exposén över hur det kan te sig: Här är den prostituerade transvestiten, som har för vana att stjäla vad han kommer över av sina kunder. Här är den fjollige som låter sig styras av den starkare, här är också den avhoppade prästen som lever ut sin homosexualitet i full frihet. Eller det professionella paret, filmregissören och hans assistent, som svartsjukt passar på den andre. Almodóvar har här släppt ytterligare på hämningen och visar i bild sexualitetens mångfald mellan män. Vi har vant oss vid ingående samlagsscener mellan man och kvinna, men sällan fått bevittna den homosexuella akten.

Jag skulle tro att vår tids extrema expressivitet via massmedia kommer att förlora sin dragningskraft med tiden. Det kommer återigen att bli mer spännande att överlåta själva handlingen eller akten till åskådarens egen fantasi. Där får den desto mer genomslagskraft, det vet vi från den psykoanalytiska scenen. Vår omedvetna fantasi är ständigt verksam och oavbrutet kreativ. Vi är bara inte där än.

Fortfarande behöver vi påverkas att tolerera varandras sexuella val.
”Dålig uppfostran kommer att hävda sin plats i kampen för sexuellt likaberättigande samtidigt som den deltar i upplysningen om hur pedofili kan te sig om man inte väjer för komplikationerna. I Almodóvars värld är ingenting svart eller vitt och han hjälper oss alla att nyansera.