Atom Egoyan – Exotica

Det var länge sen jag sett en film jag hellre vill rekommendera er, kära kollegor att se, än Atom Egoyans senaste, Exotica.

Det är inte konstigt att Egoyans filmer faller en psykolog på läppen. Hans bolag, Egofilm (!) har nu producerat en rad filmer som sammantagna utgör en imponerande granskning av nutidsmännsikans ofta förtvivlade försök att leva värdigt i en tid då inga regler eller normer längre är givna utan på nytt måste erövras.
Egoyans filmer är mångbottnade utan att därför vara svåra. Som alltid med en bra film kan den ses på många plan, det står åskådaren fritt att välja. Ett återkommande tema är människan i multimediavärlden där Egoyan är besatt av frågan om människans underliggande motiv till sina till synes bisarra handlingar. Family Viewing där pappan spelar in sina samlag på de videoband som innehåller bilder från sonens barndom. Den gode mannen där en filmcensor samlar på i hemlighet inspelade censurerade filmsekvenser. Speaking Parts där det bl a förekommer ett samlag på distans via bildtelefon. Eller Kalendern där fotografen steg för steg genom linsen på sin kamera bevittnar hur hans fru och deras guide alltmer blir ett par. Och nu senast Exotica med sin återkommande lek med ”oneway screen-effekten”: Vad ser man när den man tittar på tror sig enbart se sig själv i en spegel?

Vad ser vi psykologer med våra tester och terapeutiska metoder? Kan vi verkligen göra mångfalden tolkningar rättvisa?
Egoyan är en voyeur och en gemensam nämnare i de här nämna verken skulle kunna vara intresset för vad som döljer sig bakom det som synes vara. Egoyan har i intervjuer sagt bla a att han vill utmana våra fördomar. I hans senaste film, nu aktuell i Sverige, Exotica, är det tydligt hur vi om och om igen tvingas omvärdera den tolkning vi nyss gjorde av det vi sett på filmduken.
Den speciella lökskalningsmetoden som Egoyan hanterar ställer till problem för en recensent. Att helt enkelt referera berättelsen vore att grovt missbruka filmarens förtroende. Spänningen ligger liksom i en psykoanalys i att vi bara successivt genom att association läggs till association i en oavbruten ström kommer till ökad klarhet. -klarhet om underliggande motiv, om förut okända samband och om figurernas inbördes relationer.

Filmens gestalter vävs samman successivt i ett slumpmässigt mönster, som trots allt har inre mening. Låt mig försöka ge några exempel på temat sexuella perversioner:

Frances är stamkund på sexklubben Exotica. Speakern, Eric följer svartsjukt Frances kyska relation till strippan Christina. Christinas speciella lockelse är hennes oskuldsfulla skolflicksyttre. Vi har alltså en pedofil, en voyeur och en exhibitionist. Klubbens kvinnliga ägare förvaltar sin mammas livsverk i två avseenden. Dels är hon noga med att klubbens rykte som exklusiv och ”ren” vidmakthålls, gästerna får inte vidröra stripporna, då åker dom obönhörligt ut. Men porrklubbens inneboende dubbelmoral är slående: man uppmanas att beställa sin egen favoritstrippa till bordet för privat uppvisning – fast helt för öppen ridå. Dels är hon själv höggravid på väg att bli mamma och skapar därmed en svårhanterlig spänning på klubben. Hon är lika malplacerad som flickan i sin skoluniform och tillsammans ställer de pornografin i ett inompsykiskt sammanhang: Är pornografi i någon betydelse mannens längtan tillbaka in i moderns sköte och kvinnans önskan att locka honom dit? Jag har ofta slagits av att fotomodellernas bröst med fördel ska se gravida eller ammande ut.

Incestmotivet finns där: Frences är misstänkt för att ha sexmördat sin dotter, han försöker bearbeta sorgen och skändningen som både han och dottern utsatts för genom att om och om igen bevittna hur Christine strippar av sig den fräscha, oskyldiga skoluniformen.

Här infinner sig en undran: Hur kan någon komma på en så bisarr idé? Ett svar skulle kunna vara att Frances fortfarande efter flera år befinner sig i ett permanent chocktillstånd. Han kan inte reda ut för sig själv i vad mån anklagelserna mot honom att ha förgripit sig på dottern har fog för sig. Han är fången i självförebråelsernas helvete. Först när Eric, den svartsjuke speakern lockat honom ur förlamningen kan han göra en känslomässig korrektion och helt enkelt falla i gråt. Han vill först skjuta Eric som tvingat honom se vad han inte ville veta av, men faller istället i hans armar medan Eric säger: ”Jag vet vad du gått igenom” han har bevittnat och bekräftat Frences upplevelser så som sker i en läkande psykoterapi.

Och så får strippans bakgrundsmusik sin mening i efterhand. När Christina entrar scenen spelas varje gång Leonard Cohens ”Everybody knows”:

Everybody knows that you´re in trouble.
Everybody knows what you´ve been through,
from the bloody cross on top of Calvary to the beach at Malibu
Everybody knows it´s coming apart: take one last look
at this mighty heart before it blows.
And everybody knows

Så kan man tänka sig att Cohens text är själva ursprunget till Egoyans inspiration när han skrev manus och regisserade Exotica.