Det vita bandet*

I prästfamiljen

Michael Haneke, manus och regi

I den österrikiske regissören Michael Hanekes aktuella film är Det vita bandet en symbol som ett par barn tvingas bära under ett år för att sona ett brott de inte begick. Med denna svarta historia från en liten by i norra Tyskland året innan första världskriget, fortsätter Michael Haneke sin utforskning av ondskans genetik. Vi kan påminna oss hans tidigare filmer som Bennys video från 1992, Funny Games från 1997, Pianisten 2001 och Dolt hot 2005 – alla berättelser om onda gärningar och konsekvensen av okänslighet inför andras lidande. Till skillnad från de flesta andra filmmakare nöjer sig den flerfaldigt prisbelönte Michael Haneke inte med att skildra våldet, han forskar med sitt berättande vidare efter våldets ursprung. Han ställer genom alla sina filmer två grundläggande frågor: Vad krävs för att vi ska förlora vår medmänsklighet? Och vari består våldets dragningskraft? Heneke slår sig inte till ro med att konstatera att alla är kapabla att utföra våld mot varandra. Han vägrar ta det för givet och påstår att våldet är en följd av våra erfarenheter. Han har den Svarta pedagogiken i fokus. Han visar att det illa behandlade barnet utvecklar ett både medvetet och djupt omedvetet hämnd- och revangebegär som när som helst kan flamma upp i våldsutövning.

Haneke är gravallvarlig. Hans film är tung och svart. Knappast någon glimt av glädje, ömhet eller medkänsla förmedlas. Ingen försonande humor, ingen katarsis erbjuds. De som lever i den lilla byn är långt bortom livslust och kärlek. Det är en kollektiv berättelse, där byns lärare för ordet, vill förmedla sina intryck. Han söker efter en förståelse för hur det kunde gå så in i helvete fel alltsamman, för alla i den lilla byn, men också i vida världen. Han säger faktiskt i de första inledande meningarna att han anar en förklaring till våldsutbrottet som sen skedde i stor skala: Det första världskriget följdes av det andra och av det nazistiska såväl som det stalinistiska våldet bortom alla gränser. Haneke söker i den lilla byn efter fröet till att de fortsatta onda handlingarna möjliggjordes.

Jag vet att detta låter som förenklingar av något som vi alla står som lamslagna inför. Men om vi ska avstå från att slå frågan ifrån oss för att den är för svår kan vi börja söka: Det finns teorier formulerade om grymhetens psykologi. ”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” t.ex. från 2001 av Ludvig Igra bara för att nämna en skriven här i vårt eget lilla land. Michael Haneke ger i sina filmer teorierna kropp och blod. De är för det mesta återgivna i svart-vitt. (Bara Pianisten är filmad i färg. Det är också den enda av hans spelfilmer som han inte skrivit själv utan bygger på en roman av Elfriede Jelinek). Det är ett mycket medvetet estetiskt val, naturligtvis. Det onda är brutalt onyanserat, utan förmildrande gråtoner eller färg.

Historien utspelas som sagt i en liten nordtysk by under 1913-14, alltså alldeles innan det första världskriget bröt ut. Vi får följa några barn och tonåringar som går i skolan, sjunger i kyrkokören, och lever sina liv med föräldrarna som är torpare, förvaltare, baron, läkare, präst och barnmorska. Obegripliga olyckor sker som får allvarliga konsekvenser för de inblandade. Att hitta förövarna verkar omöjligt, men allteftersom klarnar det i den djupa sörjan av beroende, förtryck och förnedring. Enskilda människoöden framtonar och griper tag i oss medan de tillsammans utgör en stor kollektiv väv som pekar fram emot insikten att den auktoritära makten är farlig och destruktiv i sin oförmåga att lyssna och känna för någon annan än sitt eget självgoda jag. Det gastkramande budskapet är att just detta genereras vidare från generation till generation.

De två och en halvtimme filmen varar, passerar under det att jag är oavbrutet fängslad och förskräckt över alla frågor som får sina svar och alla de som förblir obesvarade. Det utmärkande för Michel Hanekes berättaridé är att lämna tillräckligt många frågor obesvarade för att aktivera åskådarens arsenal av egna tankar och teorier. Hans berättande alstrar nya tankar och lockar till eget tankearbete. För ingen ska ju inbilla sig att sista ordet är sagt i frågan om våldets grepp om oss.

Regissören har ett ärende som han envist framhärdar i att förmedla. När hans berättelse om de iskalla unga ligisterna i Funny Games från 1997 inte nåde fram till den engelskspråkiga publiken eftersom den gjordes på tyska, spelade han in igen, tio år senare, med engelsktalande skådespelare. Den historien skulle till varje pris nå sitt mål, den västerländska oligarkin och dess svans, du och jag.

*Skall inte förväxlas med ”Vita bandet” som i Sverige är en organisation som bildades 1901 för att främja kvinnors rösträtt och bekämpa kvinnoförtryck i prostitutionen.

Apan

Regi Jesper Ganslandt

På väg ut ur biografsalongen sa en dam till mig: ”Det här var inte alls vad jag hade väntat mig” och jag håller med henne. Hur mycket det än sagts och skrivits om Jesper Ganslandts andra långfilm, Apan, hade jag inte heller kunnat förutse vad den här filmen gör med sin publik. Vi blir ett med den extremt närgångna kameran. Vi följer Krister spelad av Olle Sarri så tätt inpå att det nästintill stinker av ångest över oss.

Det borde vara lätt att beskriva filmen eftersom den på ytan är så enahanda och alldeles linjärt berättad från början till slut. Samtidigt är den svår att värja sig mot känslomässigt och därmed långt mer komplicerad att ta del av. Jag satt och undrade vad en person med rigida psykiska försvar skulle ha fått ut av den. Jag känner för egen del att filmen effektivt aktiverar allt jag har av försvarsmekanismer. Jag söker desperat efter rationaliseringar – förstå vad som föranleder Krister att vara så arg, rädd och plågad. Jag suger girigt i mig de få repliker som utväxlas och försöker hitta rimliga motiv för Kristers handlingar. Jag blir efterhand alltmer involverad och delar Kristers längtan bort och parallellt hans skräck för att det framrusande tåget ska slita honom i stycken. Ju fler gånger jag nu skriver ner huvudrollens namn får jag för mig att det rent av skulle kunna vara en kristusmetafor, men det är väl ändå att gå för långt?

Ur ett psykologiskt perspektiv är Apan (människan inordnad i djurriket) en skildring av ångesten så som den yttrar sig hos en person som försöker bringa ordning i ett oåterkalleligen förstört liv. Som en flykt letar jag stundtals efter fantasier om hur ”det ska gå sen”. Med Krister själv på flykt från sina minnen av katastrofen han orsakat, som självmordsoffer, som fånge på en anstalt? Hans oförmåga att artikulera en enda känsla gör honom till ett typexempel på den traumatiserade människan som saknar redskap för att få slut på den känslomässiga turbulensen.

Olle Sarri lyckas göra trovärdigt en ångest som fräter sönder rollfiguren och hela hans tillvaro. Han har goda skäl i sitt privata helvete som inte ska avslöjas här. Men filmen är både konkret och lättfattlig och på samma gång möjligen en allegori över hela klotets belägenhet. Titeln, Apan, antyder det perspektivet. Vid ett tillfälle slår Krister på TV:n och hamnar rakt in i ett program om utrotningshotade apor. Så Apan är vi och den självförvållade katastrofen är vår. Kristus, illusionen om räddningen, guden i människogestalt är slutligen tillintetgjord.

Ja, nu har jag väl avskräckt er att gå och se den här filmen. Det är verkligen inte meningen. Den är ett litet mästerverk som en ångestens monografi. I en filmvärld där man tar till allt mer spektakulära medel för att väcka våra reaktioner alternativt söva vår förintelseskräck står Ganslands Apan fram som en välslipad ädelsten. Den är mycket precis. Våldsamheterna är redan över, kvar är bara reaktionerna på det outhärdliga som hänt.

När Krister slutligen möter sin lille son på lasarettet viskar denne till honom: ”Vet du vad jag drömde? Jag drömde att alla var djur utom du.” ”Vad var jag då?” ”Du var dig själv”. Jag vill gärna se pojkens ord som en fingervisning ut ur det inre helvete som visats i bild under de 90 minuterna filmen varar. Kristers son vet instinktivt vad som är räddningen, det är att bevara sin mänsklighet. Sen återstår att utröna vad det innebär för var och en av oss.

Det är paradoxalt, att när den nattliga drömmen, som består av bilder precis som filmen, översätts till ord blir den möjlig att inordna i en djupare förståelse. Det är precis det som sker i analysen av drömmar i en psykoterapi som tar hänsyn till det omedvetna språket.