Smala Sussie

Ulf Malmros

Äntligen har vi en riktigt rolig och samtidigt tänkvärd svensk film om och för ungdomar. Man kan se Smala Sussie (som spelas av vår säkraste unga stjärna, Tuva Novotny) som en slags skruvad uppföljning av Lukas Modyssons Fucking Åmål, eller om ni hellre vill som en tonårs variant på Grabben i graven bredvid. Den är också konsekvent och sammansatt på ett sätt som man saknade i Lagerlöfs Miffo. Så där kan man hålla på och jämföra med nyare svenska filmer. Och gör man det kan man samtidigt konstatera att det gjorts en hel del filmer i Sverige på sistone som absolut är värda att se. I Smala Sussie duggar filmreferenserna tätt, men eftersom vi har att göra med en generation som är filmkunnig och dessutom starkt påverkad av Hollywood, är det därifrån man hämtar inspiration.

Det finns hos Ulf Malmros Smala Sussie ett engagemang för att inte säga kärlek till det uppväxande släktet som i ännu högre grad återfinns i Lukas Modyssons Lilja 4 Ever. Den unga huvudrollsinnehavarinnan dör i bägge filmerna och det markerar hur allvarligt vi i föräldra- och maktgenerationerna måste ta budskapet. Unga människor går under i vanvård och bristande förståelse för vilka behov som är livsviktiga.

Det Smala Sussie har, men som saknas och måste saknas i den långt mer allvarliga historien om trafficing – är humor. Kort sagt, gå och se Smala Sussie! Skratta er till viktiga insikter och ta era tonåringar med er! Tonåringarna är ofta mer uppdaterade vad gäller film, så efteråt kan ni roa er med att pricka av vilka filmer som refereras till.

Swimmingpool

Francois Ozon

”Swimmingpool” i obestämd form heter Ozon´s tredje långfilm, hans första heter ”Under sanden”. Jag föreställer mig att just den swimmingpoolen som händelserna cirklar runt ska förstås som en pool alldeles i närheten av oss, vem som helst av oss.

Historien börjar med att vi får följa den engelska deckarförfattarinnan, Sarah Morton in på hennes förläggares kontor. Där råkar hon stöta på en ung man som just fått sitt första litterära pris och som nu gratuleras av förläggaren. Denna enkla episod rymmer en smärre vulkan. Det står klart för publiken att förhållandet mellan en författare och hennes förläggare har mycket gemensamt med förhållandet mellan fadern och barnet, lika mycket som mellan ett älskande par eller rent av mellan hallicken och den prostituerade. Relationen är utan tvivel är starkt erotiskt laddat. Men också haltande och ojämnlik. Parterna är ömsesidigt beroende av varandra och makten skiftar från den ene till den andra.

Sarah grälar som ett svartsjukt barn och förläggaren erbjuder henne en vistelse i hans fritidshus i sydfrankrike, både för att bli av med henne och för att hon ska komma igång och producera igen.

Berättelsen framställs helt kronologiskt och utan tillbakablickar, vår insyn i figurernas inre ökar samtidigt som vi konfunderas över identitetsbyten och börjar ana att det som synes ske döljer något gåtfullt annat. Mycket som i en dröm, kort sagt. Bildernas flöde bryts plötsligt som vid gamla tiders stillbildsvisningar eller stumfilmskapitelindelning. Det kan påminna om von Triers tablåer, men verkar snarare markera ett plötsligt uppvaknande ur drömmen. Det blir som om publiken inbjuds att drömma med en stund, väcks och sen åter får glida ner i drömmen.

Ingen kan förneka likheterna mellan drömmens och filmens estetik, i Ozons filmer är denna likhet högst påtaglig. Har vi väl konstaterat det kan vi ju tillägga att filmen likt drömmen är manifestationer av den omedvetna kreativa processen. (Kjell Grede för ett resonemang tillsammans med Clarence Crawfoord om detta i senaste numret av tidskriften Divan, som är relevant också här.)

Sarah Morton beger sig ner i det heta, lummiga sydfranska landskapet med sitt karaktäristiska stenhus med fönsterluckor, som går att öppna och sluta. Swimmingpoolen är täckt av en presenning och under den ligger höstlöv och förmultnar. Ozons intresserar sig för det som ligger under ytan eller som i hans första film ”Under sanden”. I poolen dyker snart förläggarens sensuella dotter och ställer till förtret för författarinnan, som bara önskat sig lugn och skrivro. Kanske låter det nu som om filmen skulle vara svårtillgänglig. Men så är inte alls fallet. Regissören och manusförfattaren Ozon lyckas göra en film som skulle kunna falla vem som helst i smaken: Ungdomar mitt i föräldraupproret får sitt av provokativ dekadans, medelålders med kramp såväl kroppsligen som mentalt, den deckarsugne som sporras att söka svar på gåtor och inte minst psykoanalytikern, som letar omedvetna motiv till annars bisarra handlingar.