Pernille Fisher Christensen – En såpa

David Dencik

En Såpa av den debuterande danska regissören Pernille Fischer Christensen är ett kammarspel i det riktigt lilla formatet. I alla avseenden. Historien utspelar sig inom fyra väggar, i två små lägenheter i ett bostadsområde i oansenliga nordvästra delen av Köpenhemn. Allt som ska sägas måste rymmas här. Och det gör det. I en av trivialkulturens allra mest föraktade form: som såpopera med berättarröst och allt.

Ulrik (makalöst spelad av David Dencik, som vi tidigare sett i Lasermannen) vill bli kallad Veronica och fastän hon livnär sig som prostituerad har hon aldrig haft någon käresta. Det avslöjar hon i en av nyckelscenerna då hennes nya väninna, Charlotte (Trine Dyrholm) föreslår att de ska leka en sällskapslek som går ut på att de ska berätta var sin hemlighet för varandra. Veronica är inte intresserad av att ta del av Charlottes hemlighet. Hon har nog av sina egna bekymmer. Och så har vi på ett subtilt sätt redan fått veta att Veronicas relaterande är av det enkelspåriga slaget. Hon orkar inte med någon annan än sig själv, hon är hänvisad till att tillfredsställa sig själv – autoerotiskt.

De bägge grannarna är så olika man kan begära för att det ska uppstå dramatik dem emellan. Charlotte har just hals över huvud lämnat sin sambo sedan fyra år. Det var föga genomtänkt ska det visa sig och hon är oförmögen att formulera skälen när Christian vill att hon ska förklara sig. Det är genomgående filmen igenom inte replikerna, utan skeendet, gestaltningen, de små skiftningarna i ansiktet, ögonen, som gör att vi kan följa händelseförloppet. Episoderna är knapphändigt, men exakt skildrade. Vill man få en liten inblick i och förståelse för den transsexuellas inre har man chansen här i jämförelse med en nutida, sexuellt ohämmad, men djupt frustrerad heterosexuell kvinna.

Ska vi leta efter likheter mellan dessa båda individer finner vi dem framför allt i kravet på att bli sedd och behandlad som den man innerst inne känner sig vara. Veronika är, trots att hennes mamma påpekar att hon födde en pojke som heter Ulrik, en kvinna inför sig själv. Hennes kvinnliga särdrag är de hon själv uppskattar och vill bli älskad för. Veronicas pappa vägrar erkänna henne och modern fungerar som kurir dem emellan. Som budbärare mellan det barn som längtar efter erkännande och den i skräck och hat förhärdade fadern får modern den alltför vanliga uppgiften att vidmakthålla relationens status quo.
Charlotte är en ung företagare i make up-branchen. En betecknande metafor för hennes ambivalens inför sig själv och oartikulerade krav på att bli bemött som en fullvärdig person. Hennes första present till sin nya granne är en väl täckande ”foundation” som ska kunna skyla Veronicas mörka skäggväxt. Det ska visa sig att varken Veronica eller Charlotte kan skyla över den de egentligen är. De förlöser varandras mer älskansvärda sidor alldeles oavsett vilken sexuell läggning eller personliga särdrag de har.

Filmens titel pekar på ett par fenomen värda vår uppmärksamhet. Dels att Veronika med entusiasm följer en TV-såpa. Den mer sofistikerade Charlotte ser till en början med förakt på väninnans smak, men rörs snart, liksom publiken, av det seriösa intresse Veronica hyser för såpans gestalter. De är hennes vänner i den instängda värld där hon lever. Hon ser komplikationer som går den föraktfulla förbi. Att kalla detta minidrama för en ”såpa” är samtidigt att ta loven av kritik för att berättelsen skulle likna en såpa i så måtto att dess berättarteknik är rak och enkel. Det fyndiga är att just denna enkelhet bidrar till att gripa tag i oss precis på samma sätt som Veronica är gripen av sina såpavänner. En såpa är en film som ger insikter via ytan till djupperspektivet på samma sätt som en psykoanalys går via den oreflekterade fria associationen och felsägningarna till en förståelse av det som verkligen gäller: relationen oss människor emellan.